tonewernersson

Jag tänker starta detta inlägg negativt men avsluta det positivt. Hemlängtan keeps on coming. Den är som värst på morgonen när jag vaknar och inser att jag inte är hemma. Hej ångest. Fy har aldrig känt en liknande känsla förut. Det är hur jobbigt som helst. Jag vill att hemlängtan ska försvinna men samtidigt så vill jag inte det på något konstigt sätt. För att jag vill inte gå ett helt år utan att se alla jag älskar helt enkelt. MEN, som Tony Irving alltid säger, när jag gör saker som får mig att må bra och tänka på annat så trivs jag rätt bra här. Då känns det som att jag kan stanna i ett år. Samtidigt som jag inte vill gå ett år uan att se min familj. Min hjärna vrider sig runt mitt hjärta och jag sprängs.

 

Jag mår så himla mycket bättre nu när deras förra au pair är ute ur bilden, och huset. Vi var verkligen ingen match. Vi var varandras motsattser. Jag är tillbakadragen, hon är stressad. Jag är omtänksam, hon bryr sig inte om någon. Jag är snäll, hon är allmänt dryg, och så vidare. Alltså hade vi inte alls samma åsikter om hur barn bör uppfostras, och hennes livsrutiner funkar bara inte för mig. Nu när hon är ute ur huset kan jag göra allt på mitt eget sätt. Jag, Shonda och min kontaktperson hade ett möte idag. Ett givande möte som gav mig hopp och till och med lite ro.

 

Barnen är fortfarande monster. Men jag börjar känna lite för dem nu. De börjar virka in sig lite grann i mitt hjärna. Jag vet inte hur de lyckas, eftersom de är sånna monster. Den yngsta är det största monstret av dem alla men jag kan inte hjälpa att le ibland när jag ser honom. De lyssnar redan bättre på mig än på deras mamma och det känns på ett sätt bra. På ett sätt dåligt, för det får mig att vilja hjälpa till även när jag inte jobbar. Jag bor vägg i vägg med liten och nu på kvällskvisten hörde jag honom gråta och snyffta från sitt rum. Ingen ide att hämta mamman som ändå inte har tid, så jag gick in för att kolla läget. Det var ju ändå jag som fick han att lägga sig, och bäddade in honom, därför att återigen, de lyssnar mer på mig än mamma. Han satt och kramade täcket i rädsla och snyftade för att "Tone det är spöken i mitt rum". Mitt hjärta smälte. Nu har jag förklarat för honom att det inte finns spöken, bara änglar. Och att alla dörrar och fönster är låsta och larmet är på och polisen kan vara här på två minuter. Jag sa även en bön på svenska eftersom att jag inte kan någon på engelska och de tror på gud. Nu sover han som en stock. Vi får se vart detta leder. Önskar de kunde vara så ödmjuka och i behov av kärlek på dagarna också!

 

Var ute och sprang i värmen idag men det slutade med att jag tog kort på ekorrar. De är precis överallt. Man ser minnst en i varje trädgård. Och de är inte särskillt blyga!