31 maj, jag älskar dig mamma

Jag vill bara säga grattis på mors dag till min underbara, fina,  älskade och käraste mamma. Inte förrän nu har jag förstått hur svårt jobbet som mamma är. Det är på grund av dig jag existrerar. Du har skapat mig, matat mig, klätt mig, uppfostrat mig och älskat mig. Du är en sån stor del av mig och den jag är idag. Jag vill att du ska förstå hur tacksam jag är för allt du har gjort för mig och Theo. Det är så glasklart att vi alltid har varit nummer ett på din lista. Det kan alla se. Så mycket som du har gett upp för oss, och varje gång du kramar oss känner man att du inte ångrar något av det. Tack för att du alltid har stöttat mig och Theo i alla våra knäppa ideér. Tack för att du alltid låter oss vara de vi är utan att dömma. Jag är så himla tacksam för att jag har dig som min mamma. Jag skulle inte nöja mig med någon annan. Tack för att du alltid finns där, för att du aldrig ger upp på oss, och för att du alltid ger bra råd när man behöver det.
 
Jag känner att vi inte alltid har visat uppskattning nog. Att vi inte alltid visar att vi är tacksamma för allt du har gjort för oss. Främst när vi var mindre. Men jag vill att du ska veta att jag inte kan tacka dig tillräckligt nu. Jag vill be om förlåtelse för alla gånger du har fått tjata hål i huvudet på mig. Förlåt för alla gånger jag har gjort dig orolig och för alla gånger jag tagit ut min ilska på dig. Förlåt för att jag inte sagt tack tillräckligt mycket och för att jag inte har hjälpt till mer. Tack för alla gånger du har lagat mat, diskat min disk, städat mitt rum, tvättat mina kläder. Tack för att du såg till att jag kom till skolan i tid, tack för allt du har gett mig, tack för allt du har lärt mig, för alla minnen och för att du alltid har sett till att vi har varit i säkerhet. 
 
Mamma du är en superhjälte. Jag älskar dig hundra varv runt galaxen och tillbaka och jag hoppas att jag alltid kommer att få ha dig i mitt liv. För jag kan inte tänka mig en dag utan dig. Jag saknar dig så det gör ont men är så glad för att du gett mig så mycket stöd för att ta mig hit. Utan dig skulle jag inte vara där jag är idag. Vi ses snart!
 
 
 
 

30 maj, it's already tomorrow in Australia

Igår var det den 29 maj. Det må vara en vanlig fredag för många av er men här var det den sista dagen i skolan för alla småttingar. Nu börjar tre månader av sommarlov, jippii... eller? Behöver ju inte ens nämna att jag är dönervös inför vad som komma skall. Det kommer bli en jobbig sommar! Tack och lov så var pojkarna ganska så snälla igår. Kanske för att vi firade in sommarlovet med att vara vid poolen hela dagen. Vilket innebar att jag var extremt sträng och jävlig då poolen är en läskig plats att ha koll på tre små pojkar haha. Men förutom några små utbrott från Drews sida och en regelbrytning så gick det rätt bra. Det var jobbigt men kul!
 
Idag har jag spenderat mesta delen av dagen på gymmet och vid poolen. Nu på kvällskvisten är det jobb som gäller. Inte helt fel att få lite extra betalt för att glo på tv medans pojkarna sover ;)
 
 
 

28 maj, you better run faster than his bullet

Varning för långt inlägg då jag behöver skriva av mig lite förtvivlan.
Det har varit 30 grader hela dagen och tack och lov inget regn. Trotts att det var rätt målnigt på förmiddagen.Under de tidigare timmarna tog jag mig för att äta lite jordgubbar som smakade precis som de svenska och nyplockade hemma. En våg av svår längtan slog till i magen när jag såg framför mig hur jag, mamma och Theo sitter på balkongen och äter jordgubbar med mjölk till frukost (eller kvällsmat). Något som vi vanligtvis skulle göra vid den här tiden på året. 
 
När jag åkte hem från gymmet började jag tänka på Granny BB, Shondas mormor, som var här i helgen igen. Tanken slog mig då, att mina framtida barn aldrig kommer att få träffa min farmor eller mormor. Det är så himla orättvist då de var de finaste personerna i världen! De förtjänade mycket mer än vad de fick. Hur kan någon ge så fina godhjärtade och inteligenta människor sån orättvis bortgång när det finns monster där ute som får leva och ha det gött? Jag antar att vart de än är nu, fanns det folk som inte stod ut att vara utan dem längre. För inte kan det finnas många andra människor där ute, som kan brinna så intensivt med kärlek som dem. Jag önskar bara att jag hade fått mer tid med dem. Speciallt farmor som gick bort alldelse för tidigt. 
 
I allt detta kaos av känslor så har Drew varit så fruktansvärt hemsk hela dagen. Han har fått både sin mamma och nästan mig med, att börja gråta. Jag förstår inte hur han har någon röst kvar så mycket som han har skrikit från soluppgång till solnedgång. Jag är glad att jag inte har blåmärken så många slag jag har fått ta emot idag. Ont i huvudet har jag iallafall. Det är läskigt för ibland får jag känslan av att han kommer bli en sån där psykopat som går in i sin egen skola och skjuter alla han ser. Hur ofta får man den känslan lixom? Även om det är ett väldigt jobbigt barn. Jag har självklart inte sagt till någon att jag har tänkt på detta. Idag berättade iallafall Shonda, hans egna mamma, att hon oroade sig för exakt samma sak. Ska man ens behöva tänka i de banorna när ens barn bara är drygt fyra? Hmm jag undrar om det har något att göra med att han spenderar 30 minuter varje dag med att förklara och hitta på historier om hur han ska skada/döda mig, medlemmar i hans familj, kompisar, andra han vet namnet på och alla objekt runt omkring honom. Han berättar gärna när vi åker hem från skolan hur han ska ta ett träd och kasta det genom bilen och hur han ska ta all våran mat och låsa in oss någonstanns så att vi svälter. Normalt...?
 
Att jag kunde åka ner till poolen och simma av mig all skit efter jobbet var det bästa på hela dagen. Så himla värdefullt! Jag har sällan uppskattat att simma och sedan sola så mycket som idag. Men nu jobbar jag igen på kvällskvisten och Drew är i sitt rum och river ner persienerna, kastar stolar i väggen och försöker välta sin garderob och ta sönder fönstrerna för att han inte vill sova.