tonewernersson

 

Det råkar vara så att jag är en av de lyckligt lottade personerna som har många människor i mitt liv som jag älskar och som älskar mig. Jag älskar varenda kotte i min stora, kansiga familj, och jag skulle inte byta ut den för något i världen. Jag älskar mina kusiner, deras föräldrar, mina fina far och mor föräldrar och de syssingar som jag känner. Mina två underbara husdjur, och mina nära vänner!

 

Det är en vän jag väljer att skriva om i detta inlägg. För även om jag älskar min familj, så är en familj en sak man föds in till. En sak man liksom älskar på automatik. Familjen är  ingenting man kan välja eller styra med. Den bara är där, den familjen man får, eller blir, är den man har. Men en vän väljer man själv. Vilket är lite konstigt om man tänker på det. Man ser en människa och tänker "Dig väljer jag, för jag gillar dig. Du kan få vara i mitt liv resten av livet (förhoppningsvis)". Det jag menar är att man måste inte älska en vän. Men det finns folk där ute, som man först inte har något gemensamt med. Man delar inte blod, inga minnen, ingenting. Helt plötsligt kliver den in i ditt liv och något växer. Sen inser man att man älskar denna personen, och vill va med den, resten av livet.

 

Du är en sån person Isabelle Sandborg. För du är inte bara en bra vän, utan min bästa vän. Dig vill jag alltid ha i mitt liv. Med dig är jag alltid bekväm, har alltid roligt, och kan alltid vara mig själv. Med dig kan jag prata om allt och jag litar på dig till 100%. Jag har tusentals bra minnen tillsammans med dig. Vi har gått igenom nästa allt tillsammans. Dig älskar jag, Isabelle Sandborg.