tonewernersson

Idag är dagen jag har vandrat halvvägs. Jag har varit här i ett halvår. Nu är det bara lika långt kvar att gå. Inte mer och inte mindre. Alla au pairer skriver jämt och hyllar sin upplevelse och berättar om hur bra de har haft det efter att halva året har gått. Jag tänker vara ärlig. Denna upplevelse har varit allt ifrån enkel. Livet som au pair är som en dans på rosor. Det gör ont som fan men det är väldigt fint ändå. 

 

Min upplevelse började inte alls bra. Jag klickade inte alls med den förra au pairen, min hostmamma var upptagen och frånvarande (bokstavligen). Jag var sjuk i en väldigt envis och irriterande förkylning. Lite feber på det också. Jag hade en sån fruktansvärd hemlängtan under de tre första månaderna att jag mådde psykisgt dåligt. Jag kände mig väldigt utanför och felplacerad och jag gick inte alls ihop med pojkarna som var, och är, en stor utmaning. Trotts mycket barnerfarenhet så hade jag aldrig riktigt upplevt barn som dessa. Jag kunde inte kontrollera dem. De uttnyttjade självklart detta och lyckades såra mig ganska mycket. Jag valde ändå att stanna kvar då min värdmamma och värdpappa (Shonda och Tim) var så hjälpsamma och underbara. Med dem har jag blivit lyckligt lottad. De är fina människor!

 

När jag ser tillbaka på allt detta nu känns det nästan overkligt. Idag räcker det med att jag ger dem "mördarblicken" och övertygar dem om att jag inte vill bråka, för att de ska inse att det inte är en bra tid att vara olydig. Idag kallar jag dem för "mina små monster", för att lite, bara lite, är de mina. Idag älskar jag dem. Idag kan jag ha roligt med dem och idag skulle de aldrig såra mig. (Om det är för att de inte vill eller för att de inte vågar kan ju diskuteras haha). De är fortfarande en utmaning. Många dagar är fortfarande riktigt jobbiga. De kan fortfarande göra mig så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men inte en dag ångrar jag att jag åkte hit. De har blivit en stor del av mitt liv och jag kommer sakna dem när jag åker hem!

 

På sex månader har jag fått uppleva många nya saker. Jag har lärt mig mycket om USA, mig själv och om livet. Jag har fått se fantastiska platser och träffat många underbara människor! Livet här blir bara bättre och bättre. Nu är det sex månader kvar som jag ska njuta av livet som au pair. Typ världens svåraste och mest givande jobb. 

 

Jag längtar fortfarande hem som tusan. Det kommer jag göra resten av året. Vissa dagar är värre än andra. Men jag är inte redo att åka hem än. Jag har fortfarande mycket kvar att ge!