29 januari, hipp hipp hurra

Idag är ingen vanlig dag, för idag är Annelies födelsedag, hurra, hurra, hurra! Självklart så tar jag då tillfället i akt att skapa ett collage. För jag älskar ju collage! Hoppas du får en superdag. Njut av allt gott och presenterna och uppvaktningen, så ses vi om mindre än 2 månader!
 
 

22 januari, "Du är så modig!"

"Du är så modig!". Det är något som jag har hört ofta i mitt liv. Inte alltid i just de orden. Det finns många olika sätt att förklara för någon att denna är modig. Genom blickar, genom kroppsspråk, genom att känna sig tryggare när man har denna personen bredvid sig, eller genom att använda andra fraser än just "Du är modig". Till exempel "Är du säker?" "Hur vågar du!?" "Du är fan sjuk!", eller min favorit, "Nej, gör det inte!". Som att inte det får mig att vilja göra det mer!
 
Man kan vara modig. Sen kan man också vara dumdristig. Jag tror att jag är båda. Mest dumdristig kanske. Inte så mycket modig. När man är modig innebär det att man gör saker även fast man är rädd. Först och främst finns det alltså en rädsla där, som man tar kontroll över. Jag är inte ofta så rädd av mig. Även när jag bör vara det. Som jag sa, dumdristig. 
 
(Med risk för att mina föräldrar kommer sätta mig i koppel efter att de läst detta:)
 
Varför är jag inte rädd? Jag tror att alla människor känner olika känslor på olika sätt, eller olika nivåer. (Jag måste indekera att detta är bara vad jag tror. Jag är ingen forskare. Jag är inte ens påläst på ämnet.) Till exempel så känner jag ilska väldigt intensivt. Om andra människor helt enklet inte drunknar i känslan på samma sätt som jag, eller om de bara är mycket bättre på att kontrollera sig, det vet jag inte. Men om du är en person som är duktig på att kontrollera dig när du blir arg, hur!?. För mig är det väldigt svårt. Förstå mig inte fel nu. Jag är inte värsta monstret. Det tar himla mycket för att få mig riktigt arg. Men när det sista strået är draget, och den sista potatisen satt, när droppen rinner över bägaren, då är det fan inte nådigt. Jag tappar all kontroll och självrespekt. Oftast så resulterar det i tårar, skrik och våld. När jag är så arg så får jag en sådan fruktansvärd adrenalinkick att varenda muskel i kroppen kliar. Det känns som jag kan slå genom tegel, springa 3 mil, och lyfta en bil. Det ända jag vill är att krossa saker. Förstöra allt i min närhet. Det är ju inte så bra. Ännu sämre är att om något/någon kan göra mig så arg, har jag väldigt svårt att släppa det. Den där intensiva ilskan kan sitta kvar i 1 till 3 timmar innan jag börjar få tillbaka lite vett i huvudet. Men jag glömmer sällan vad som gjorde mig så arg, och en surhet hänger sig kvar i månader, ibland till och med år. Jag skojar inte! (Till er som var med på midsommar för två år sedan... Ibland får jag fortfarande hålla tillbaka instinkten att spola tillbaka tiden och ge er en välförtjänt smäll på käften.) Alla dessa värsta instinkter och luster kan jag hålla tillbaka, tack och lov. Men viljan finns fortfarande där. Det är det som är problemet.
 
Åter till rädsla. Jag kan minnas väldigt få stunder i mitt liv då jag faktiskt har varit rädd på riktigt. Oftast så känner jag mer pänning, eller nervositet, då jag borde känna rädsla. Saker och ting känns pirriga och lite obekväma, men jag känner ändå ett sug. Jag känner något som är så mycket starkar än rädslan, om det finns någon där, som tar över. För mig är det oftast nyfikenhet. Rädsla för mig är inte när jag känner nervositet, spänning, ängslig, obehag eller när jag känner mig uppjagad. Alla dessa känslor som jag brukar känna i vissa situationer då jag bör känna rädsla. Alla dessa känslor är för mig oftast alltid mixade med någon typ av konstigt, vridet nöje. Nej, rädsla för mig är när jag känner mig djupt chockad eller orolig, äcklad, illamående, panikslagen, kallsvettig, ångestfylld eller försvarslös. Rädsla för mig är när man inte längre kan tänka klart, man har ingen uppfattning om tiden och det känns svårt att röra på sig och forma vettiga ord för att göra sig förstådd.
 
Ibland har jag hamnat i situationer då jag bör vara iallafall lite rädd, men jag känner inget utav den sorten. Till exempel när jag går hem själv efter en kväll på krogen. Mörka gränder och bakvägar i city, mitt i natten. Jag kanske borde vara lite rädd? Jag vet att mina vänner brukar vara det. Om något händer är jag försvarslös. Men jag bor ju här, jag är hemma, och det är svårt att känna sig rädd när man är hemma. Jag känner mig inte försvarslös. En gång blev jag och en tjejkompis förföljda av ett killgäng när vi var påväg hem till henne sent en kväll. Hon var rädd, jag borde vart det. Men istället kännde jag först bara lite spänning, som sedan gick över till irritation när de inte gav upp. Så jag vände mig om, gick emot dem och ropade "Vad fan vill ni!?". Som jag sa, dumdristig. Jag vet inte om det var realisationen (är det ens ett ord?) om att mitt höga rop kunde dra till sig oönskad uppmärksamhet, eller om de bara tappade intresset efter det. Men de vände sig iallafall om och gick åt andra hållet. Vi hade tur.
 
Jag har gått emellan många bråk. Även om jag själv tappar kontrollen ibland när jag blir super, mega, alldeles för mycket, arg och inte kan tänka själv, så är våld ingenting jag tollererar. Endast en gång har jag varit rädd när jag gick emellan ett bråk. Det var när jag ställde mig framför en medelålders, full man som var nära på att slå en ung kvinna. Inga namn nämda. Jag var rädd för att jag visste att möjligheten fanns, att han skulle slå mig istället. Jag visste att det skulle göra ont. Som tur var blev det slaget föralltid fast i mannens näve. Jag minns två gånger jag har gått emellan bråk där unga män, mycket större än mig själv har bråkat, en gång fler än två män. Jag har ställt mig mitt emellan dem, hoppats på att inte bli träffad av en ren höger, och börjat putta bord dem från varandra. Jag vet att jag borde ha varit rädd då. Men allt jag kännde var adrenalin och spänning. Dumdristigt.
 
Jag vet att jag borde varit rädd när mobbaren Kevin försökte köra över mig med sin stora nya cykel när jag var 10. Men istället kände jag mig hämndlysten och mäktig när jag tänkte på vilka konsekvenser han skulle åka på efteråt. Så jag slutade springa och stod kvar, limad på fläcken där han kom i full fart mot mig, kollade honom i ögonen och skrek "Kom igen då, om du vågar!" Han tvärnitade precis framför mig. Nu var det han som såg rädd ut. Jag vet att jag borde varit rädd när jag blev stoppad av polisen på stan där jag vandrade omkring, full och mynderårig, med några äldre kompisar. Jag visste allt att de kunde ringa till mamma och pappa och förklara vad jag höll på med. Men jag kände mig bara lite nervös men nyfiken över vad de skulle säga. Mest kände jag mig uppspelt och flummig. De ringde dock aldrig mamma eller pappa. (Jag var faktiskt inte så full!). Jag vet att jag borde varit rädd när jag, min bror och mamma fastnade i en ytterst liten hiss i Turkiet, med 40 grader varmt och begränsat syre. Ingen på hotellet hade speciellt funktionelig engelska. Mamma och Theo var rätt ängsliga, jag såg att de hade svårt att trycka tillbaka paniken. Själv kände jag mig rätt lugn. Jag vet inte varför. Kanske för att jag var med två personer jag känner mig väldigt bekväm med, eller för att jag viste att vi inte skulle sitta fast där föralltid, eller för att jag är ganska så tollerant mot hög värme. Jag vet att jag borde varit rädd när det var skottlossning och gängbråk utanför våran lägenhet. Men då tog nyfikenheten helt över och det var omöjligt att inte parkera sig vid fönstret som en nyfiken Amerikanare och kicka på vad som hände. Jag vet inte om jag borde varit rädd när jag åkte hit till Amerika. Men jag minns bara att jag var nervös, spänd, förväntansfull och lite ledsen. När jag och en kompis cyklade hem klockan 5 (tidigt) en sommarmorgon, och blev jagade av två vildsvin längs en grusväg, då måste jag ändå erkänna att jag var rädd. Jag kände mig försvarslös, panikslagen, chockad, och jag var deffinitivt kallsvettig. Men ändå så kom det ett hystersikt skratt mellan tårarna, och jag kände en sjuk adrenalinkick med positiv spänning där jag cyklade på grusvägen, så fort att man inte kunde skilja mina ben från tramporna. 
 
Men det finns några gånger jag minns, då jag varit rädd på riktigt. Två av de gångerna har varit här i USA. En gång när jag fått fel adress och min mobil inte fungerade som den skulle. Jag var mitt ute i ingenstanns, långt ifrån huset, med 10% batteri på mobilen som också var min gps, och ingenstanns att ta vägen. Jag var rädd när jag trodde att jag hade blivit gasförgiftad. Jag var livrädd när min kompis Matilda som nyss blivit diagnoserad med diabetes krampade i min famn när jag var 12. Vi var helt ensama i skolans korridorer, jag var den ända som visste att hon hade diabetes och jag trodde att hon skulle dö. Jag var rädd när mina syskon tvingade mig att åka "Blå Tåget" på Gröna Lund när jag var liten. (För de som inte vet så är Blå Tåget ett skräckhus. Fast man åker igenom det med en vagn istället för att gå.) Pappa tog med mig och Theo på bion "Häxan i familjen", när jag var 5. Jag var så rädd när häxan visade "Barnätartanden" att jag (och Theo) skrek och tjöt i biosalongen så att vi inte kunde vara kvar. Jag hade mardrömmar om häxor som äter barn i flera veckor. Jag har fortfarande svårt att se filmen, och jag hatar häxor! Både på halloween och på Påsk.
 
Det finns självklart många fler gånger jag har varit riktigt rädd. Några minns jag inte, några vill jag inte nämna. Min poäng är att hur modig någon än kan verka, så är det inte alltid fallet. Ibland är de helt enkelt bara dumma. Om du är rädd för många saker är det förmodligen en bra sak. Du är också extremt modig om du lyckas överkomma dessa rädslor. Mycket modigare än de som var dumma nog att inte vara rädd i första taget.